Journalist och författare Anu Silfverberg är en av de grundande medlemmarna av Long Play, som fokuserar på långa artiklar. Silfverberg hamnade i journalistiken av kärleken till att skriva, och beskriver sig som en textcentrerad journalist.
”Det syns också på att jag har gjort min karriär på den berättande feature-journalistikens sida. Jag skulle inte vara en någon värst bra nyhetsreporter”, tycker Silfverberg.
För mer än tjugo år sedan utexaminerades den passionerade författaren som filosofie magister med engelsk filologi som huvudämne. Översättningsjobben flöt inte så bra, och Silfverberg drömde om en karriär inom litteratur eller journalistik. Men drömmarna skulle dock inte ha lett till journalistyrket utan hjälp av en modig vän. Elina Hirvonen, nu känd som författare, dokumentärfilmskapare och journalist, fick fart på sin vän. När Silfverberg pratade om sina förhoppningar om att börja med journalistik, föreslog Hirvonen brainstorming, att arbeta tillsammans och skicka artiklarna till tidningar.
”Elina, dvs. Tipi, som jag kallar henne, sa att om artiklarna inte går igenom delas också skammen, och därför är det inte så hemskt. Det var vad vi gjorde, brainstormade artiklar och Tipi skickade in dem och ringde till redaktionerna. Jag skulle aldrig ha kunnat ringa Helsingin Sanomat. Hon ringde och själv vred jag mig av rädsla på golvet där bredvid”, berättar Silfverberg.
Hirvonen och Silfverberg lyckades få igenom sina idéer hos tidningarna, och de skrev till slut sina första artiklar huvudsakligen på tu man hand. Silfverberg beskriver detta tidiga skede som en viktig tid i sin karriär – hon insåg att hon inte behövde klara sig eller lära sig allt ensam. Tanken om betydelsen av att arbeta tillsammans har också varit bärande senare i min karriär.
”Skrivande betraktas ofta som en individuell gren, vilken det också är på ett sätt. Men alla de artiklar, artikelprojekt, böcker och texter jag skrivit som är av betydelse, har gjorts tillsammans med eller med hjälp av andra. Antingen med professionella läsare, dvs. en förläggare eller redigerare, eller genom att skriva tillsammans med en kollega”, beskriver Silfverberg.
Hon skulle också vilja ha mer gemenskap i dagens journalistik, där många arbetar som frilansare och utmaningen är ensamhet. Då är det svårt att hitta mening i arbetet och se arbetets samhälleliga värde.
Det finns ämnen, artikelprojekt och sådana teman eller typer av text som inte skulle se dagens ljus utan stödfinansiering.
När Silfverberg har varit och pratat om journalistik med ungdomar har hon märkt att de är skeptiska till att söka sig till branschen. Ibland få man höra, att det går nog att studera journalistik, men samtidigt kan du därigenom studera kommunikation som du sedan kan förtjäna på. Antalet personer som arbetar inom journalistik minskar, medan antalet personer som arbetar inom kommunikation och PR ökar.
”Jag tycker att det måste vara möjligt att säga till ungdomar som nu studerar journalistik eller börjar i branschen, att det här jobbet är viktigt”, betonar Silfverberg.
Dessa tankar gav också upphov till idén om ett mentorprogram för journalister tillsammans med Reetta Räty, journalist och arbetslivsprofessor vid Tammerfors universitet. Silfverberg och Räty har lärt sig yrket på ett konkurrenskraftigt sätt med hjälp av erfarna kollegor på redaktionerna, medan en stor del av journalisterna lämnas utanför redaktionerna idag. Många inom branschen arbetar till exempel som frilansare, deltidsarbetare eller företagare. Det nya mentorprogrammet riktar sig till journalister i de tidiga stadierna av deras karriärer. Silfverberg och Räty fick stöd från Konestiftelsen för att genomföra kursen, och kursen hålls hösten 2021.
”Vi tänkte att vi måste hitta sätt att bygga redaktionssamhället utanför redaktionerna, nu när så många journalister är företagare av tvång,” säger Silfverberg.
Journalismens inkomstmodell har länge genomgått en förändring, eftersom innehållet i allt högre grad har flyttat online och reklamintäkterna har minskat. Även om stiftelsefinansiering som den av Konestiftelsen och olika stipendier inte kan lösa hela situationen, ser Silfverberg dem spela en allt viktigare roll för att stödja journalistikens samhälleliga uppdrag.
Ekonomiskt stöd gör att du kan göra många sådana artiklar som kräver mycket utredning och tankearbete. Silfverberg har tidigare mottagit bland annat stipendier från bl.a. stiftelsen för främjande av journalistisk kultur, dvs. JOKES, som finansieras av upphovsrättsersättningar som samlats in av Kopiosto.
”Med stipendierna köper man tid. Det finns ämnen, artikelprojekt och sådana teman eller typer av text som inte skulle se dagens ljus utan stödfinansiering”, konstaterar hon.
Att journalistiken blivit medelklass är oroande
Nätpublikationen Long Play fokuserar på omfattande reportage, esse, personprofiler och undersökande journalistik. Silfverbergs arbete inkluderar att planera, skriva och redigera artiklar samt leda författarutbildningar. Dessutom skriver hon ett fredagsbrev i Long Play som utkommer varje vecka, där hon reflekterar över aktuella frågor.
Long Play publicerar 12 långa artiklar varje år som är ”längre än tidningsartiklar men kortare än böcker”. I slutet av mars publicerade Silfverberg en esse Vuodet Monican kanssa, som handlar om mediers ansvarslöshet, maktanvändning och allmän förödmjukelse. När Monica Lewinskys och USA:s president Bill Clintons hemliga förhållande avslöjades på 1990-talet, utsattes den 20-åriga Lewinsky för offentligt förlöjligande och dito förödmjukelse. Medierna tittade inte kritiskt på frågan, utan tidningarna deltog i den allmänna förnedringen.
”När jag gjorde artikeln läste jag oändliga mängder av tidens tidningsartiklar. Det språk som Lewinsky utsattes för då ser helt ofattbart ut idag. Man kallar en ung människa vid namn, och kallar henne rent ut en hora till och med i Washington Post och Wall Street Journal. Men då var det bara normalt, och uppmärksammades därför inte. När jag läste dessa saker funderade jag på vad som nu på samma sätt är så normalt att vi inte ser det och upptäcker det”, konstaterar Silfverberg.
Silfverberg reflekterar mycket över mediernas ansvar. Enligt hennes åsikt saknar diskussionen om det aktuella läget för journalistik frågor om yrkesidentitet och professionalism. Journalisternas arbete präglas av brådska och färre resurser. Journalisternas arbete präglas av brådska och minskade resurser. Enligt Silfverberg har detta lett till en ökning av sådant innehåll, där ämnena tydligt återfinns i journalistens egen närkrets. Artiklarna kretsar allt mer medelklassens vardag, vilket också har lyfts fram under coronapandemin.
”Vi har ju läst hundra artiklar om hur utbildade människor gör distansarbete och bakar semlor där. Det är nog ett helt oskäligt spaltutrymme som människor som vi har haft det senaste året”, konstaterar hon.
Resultaten av en journalists arbete mäts ofta främst genom att räkna klickar och läsarantal, som enligt Silfverberg härrör från problematiskt tänkande. Journalismens utmaningar antas ska lösas genom att skriva artiklar som läsaren redan vill ha.
”Det är dock journalismens plikt att leta efter sådana berättelser som vi ännu inte kan föreställa oss, att lyfta fram dem och att fungera som en plats, där andra röster hörs än de som alltid är vana vid att höras.
Text: Iina Saarinen
Bild: Riitta Supperi