Vem är du och vad har du för bakgrund?
Jag är Johanna Sandberg, verksamhetsledare för Finlands svenska författareförening (FSF) Jag är politices magister från Åbo Akademi.
Innan jag kom in på den kreativa branschen arbetade jag som riksdagsassistent och vid SFP:s partikansli. Påverkansarbete står mig nära hjärtat och politik är en av mina hobbyer vid sidan av tennis, yin-yoga och körsång.
Hur hamnade du i Kopiostos styrelse?
För det första för att jag var intresserad! Kopiosto är för oss i FSF en viktig samarbetsaktör och vi tyckte att det skulle vara bra för oss att aktiveras och också delta i styrelsearbetet. FSF har ungefär 200 medlemmar och resursmässigt är vi en liten organisation. Därför är samarbete mycket viktigt för oss. Jag är glad och nöjd över att vi som organisation fick en så här viktig plats för samarbete i Kopiostos styrelse.
Hur ser du din egen roll i styrelsen?
Som gulnäbb i styrelsen tänker jag för det första ge mig själv tid att lära mig och ställa ”dumma frågor”. Jag tänker aktivt delta i Kopiostos styrelses verksamhet.
Du är den första finlandssvenska organisationsrepresentanten i styrelsen. Ett hurdant perspektiv medför detta?
Det var hög tid! Jag talade tidigare om betydelsen av samarbete för en liten konstnärsorganisation och det här beskriver situationen som vi ofta råkar ut för, vi är med men kanske inte riktigt i främsta ledet. Vi jobbar ändå på samma fält fast med lite olika resurser.
Skönlitterära författare som skriver på svenska i Finland har ett särskilt ansvar att bevara och utveckla Finlands andra nationalspråk. Vårt arbete och vårt mandat är därför större än att man i vissa saker kräver information och ställningstagande ”också på svenska!”
Jag deltar gärna i utvecklandet av Kopiostos verksamhet så den blir allt synligare även på svenska om det är medlemmarnas, kansliets och styrelsens önskemål.
Får du själv upphovsrättsersättningar?
Nej, jag får inga upphovsrättsersättningar.
Vilken kulturupplevelse har berört dig särskilt starkt på sistone och varför?
Jag läser mycket men nu före julen lyssnade jag för första gången på en ljudbok. Jag lade pussel och lyssnade till Iida Turpeinens verk Elolliset. Samtidigt då jag försökte få pusselbitarna på plats pusslade bokens personer ihop ett enormt skelett som hörde till ett djur som dött ut.
Jag berördes av djurets och människans del i sin egen tid. Även om vi kanske inte medvetet försöker skriva historia är vi ändå alla en del av det som man senare kommer ihåg den här tiden för. Själv är jag ingen nostalgiker och spekulerar inte i det förgångna, utan jag tror att man kan påverka allting – på gott och ont.
Bild: Anton Sucksdorff
