Kaj Kunnas skulle egentligen bli språklärare, men genast efter sin examen från Åbo Akademi erbjöds han arbete på Hufvudstadsbladet och Yle. Drömmen om att bli sportjournalist blev likväl verklighet. Kunnas hann arbeta 28 år på Yle, innan han blev frilansare för tre år sedan.
Kunnas berättar att hans karriär redan omfattar 24 världsmästerskap i ishockey och 15 olympiska spel. Sommaren 2020 skulle Kunnas arbeta som journalist för Discovery under olympiska spelen i Tokyo, men coronaepidemin ändrade planerna. Kalendern tömdes nästan helt och hållet. För Kunnas gick de sista idrottstävlingarna i början av året av stapeln i februari i Montréal, där han var reseledare för en NHL-resa. Efter det refererade han rullskidtävlingar i Vörå i juli.
”Visst hade jag lite abstinensbesvär, när det inte fanns några resultat eller någon livesport att följa, och spänningen som är förknippad med den saknades”, säger sportfantasten Kunnas.
Möten med människor mitt under krisen
Yrkesmässigt sett var den tomma kalendern emellertid även en möjlighet. Kunnas utnyttjade coronavåren till att arbeta på sin kommande bok, som han skriver tillsammans med författaren Paavo Nurmi [sic] och Mistake Media.
Boken, som utkommer i höst, är en fortsättning på boken Kaj Kunnas – Kohtaaminen, som utkom 2017. Till de nya mötena har Kunnas valt ut människor som han respekterar. I boken får läsaren bland annat träffa rättsodontologen Helena Ranta, affärsmannen Jari Sarasvuo och den pensionerade biskopen Irja Askola. Ett av bokens huvudteman är att ta sig igenom kriser.
Kunnas har själv tagit sig igenom en kris: en hjärninfarkt förändrade hans liv 2016. ”Före hjärninfarkten var arbetet det viktigaste, först efter det kom frun, barnen, pengar och hälsa. Nu är det viktigaste hälsan, frun och barnen. Även om jag fortsättningsvis tycker om att arbeta!”
Som frilansare har Kunnas kunnat dra ner på tempot och minska på arbetstiden. Arbetet är mångsidigare än tidigare, eftersom han utöver journalist och kommentator även arbetar som program- och reseledare. Han arbetar dock klart mindre nu än tidigare.
Upphovsrättigheterna har haft stor betydelse för Kunnas ekonomiskt och framför allt principiellt sett. Han jämställer upphovsrättigheterna med rättvisa. ”Det är viktigt att det finns upphovsrättigheter. Annars skulle vem som helst kunna knycka ditt arbete och använda det var som helst.”
I en tid då det kommer mycket information från alla håll får bra journalistik ännu större betydelse enligt Kunnas.
”Då populism och nationalism är starka och förvränger sanningen är det mycket viktigt att vi har journalistik som reder ut och förhoppningsvis lyfter fram den rätta sanningen. Och nu pratar jag inte om mig själv, eftersom journalistik som förklarar dessa saker är mycket viktigare än att rapportera om vem som vann senaste Formel 1-tävling. Som vi såg i våras är sport dock världens viktigaste småsak. Vi klarar oss riktigt bra utan den.”
Förlustens gyllene ögonblick
Det som fascinerar Kunnas i yrket som sportkommentator och -journalist är den berg- och dalbana av känslor som följer med sporten. Det är vinster och den glädje som följer, men även förluster. ”Det är mycket givande att få möta människor och vara med i de ögonblicken”, berättar Kunnas.
Under sin långa karriär har Kunnas fått vara med i de mest varierande ögonblick. Finlands världsmästerskap i ishockey och första gången Finland kom till slutspel i fotboll har varit oförglömliga ögonblick.
”Men ändå går förlusterna djupare på något sätt. De känns starkare än vinster och innehåller mer symbolik. Ett sådant förlustens ögonblick, som har blivit ett riktigt fint gyllene ögonblick, var finalen på 200 meter medley under olympiska sommarspelen i Atlanta 1996”, berättar Kunnas och drar sig till minnes:
”Jani Sievinen hade då varit oslagbar i fyra år: han vann 39 EM-, VM- och världscupstävlingar i följd på 200 meter medley och var snabbast i försöken i Atlanta. När han startade i finalen på den mittersta banan hade jag nästan redan skrivit klart vad jag skulle säga när Jani tar Finlands första olympiska guld i simning. Men då startar ungraren Attila Czene, som var den sista att ta sig till finalen, som skjuten ur en kanon. Ingen förstår någonting. Han bara leder och tar en överlägsen seger. Visst styvnar Attila på slutet och Jani kommer närmare, men avståndet blir ändå 13 hundradelar.”
Kunnas lever in i berättelsen som om han på nytt satt i kommentatorsbåset och blir även lite rörd. ”Det här beskriver hur fantastiska de olympiska spelen är: det är bara under en dag på fyra år som man kan vinna OS-guld. Fast Jani Sievinen då var den överlägset bästa simmaren i världen på 200 meter medley fick han inget OS-guld”.
Finlands positivaste människa sätter det goda i omlopp
Kunnas valdes till Årets positivaste finländare år 2016. Hans positivitet har sitt ursprung i tacksamhet.
”Ju längre jag lever, desto mer märker jag hur mycket livet har gett mig. Jag har trevliga människor omkring mig och har haft ett givande arbetsliv. I Finland finns rent vatten, mat och natur, inga krig och inget flyktingskap. Jag är född under en lycklig stjärna.”
Kunnas medger att inte heller han alltid är positiv. Ibland har han dåliga morgnar då han känner sig dyster. Då tänker han på en ung man som han träffade i januari 2019.
”Jag var på en handbollsmatch på Energia Areena i Vanda. Där mötte Riihimäen Cocks Elverum från Norge i handbollens Champions League”, minns Kunnas. I halvtid småpratade Kunnas med en man i rullstol som var framför honom i toalettkön. De pratade om sport, livet och allt möjligt. När de skildes åt frågade Kunnas hur mannen orkar vara så glad och positiv fast han inte har några ben.
”Då tittade han på mig och sa: Vet du, jag funderar mycket mer på hur så många orkar vara så negativa fast de har ben!”
Kunnas vill även sprida positiviteten vidare: På Twitter är hans mål att sätta det goda i omlopp. Han är en aktiv twittrare med nästan 46 000 följare.
”Jag twittrar om saker som är roliga: trevliga evenemang och trevliga människor. Om det är någonting negativt delar jag det inte på Twitter. Jag tror på att gott alltid besvaras med gott.”
Text: Maria Bregenhøj
Bild: Riitta Supperi