I ung ålder var skådespelarkonst och att stå på scenen det mest betydelsefulla för Toivola.
”Jag hade ett behov och en önskan att berätta historier. I mitt liv hade jag själv fått uppleva hur någon annans berättelser gjorde delar inom mig synliga – sådana som hade gömts eller som jag själv var rädd för eller skämdes över. Jag var intresserad av hur jag själv skulle kunna skapa berättelser som skulle ge andra något på samma sätt.”
Nu är Toivola tillbaka på scenen. Han är med i Marjo Niemis pjäs Norminäytelmä (normpjäs), som handlar om köns- och sexualitetsnormer och har premiär den 29 oktober. Toivola tycker det är fantastiskt att återvända till teatern.
”Det känns speciellt eftersom jag står på teaterscenen igen för första gången på tio år. Under politiktiden kunde jag inte vara med i teater eftersom repetitionen för en pjäs är en så intensiv period. Häremellan har jag bara spelat små roller i serier och filmer.”
Toivola fungerade som riksdagsledamot i åtta år. För två år sedan lämnade han dock sin karriär inom politiken och hoppade tillbaka till det mer ekonomiskt osäkra kreativa arbetet.
I sitt arbete som politiker träffade Toivola många personer av vilka han hörde känsloväckande berättelser. Han hade ett behov att gå igenom och ta isär dessa genom det kreativa arbetet. Motivationen att återvända till den kreativa branschen uppstod också från känslan av att något ännu inte är sagt.
”Det kreativa arbetet är ett sätt för mig att analysera mig själv och världen och lära mig saker.”
Toivola ser upphovsrättigheten som en del av den kreativa skaparens levebröd, men också som mer omfattande strukturer vilka gör det möjligt för folk att uppleva konst. Konkret syns upphovsrättigheterna till exempel som de erhållna utlåningsersättningarna.
Å andra sidan har upphovsrättigheten också ett principiellt värde för Toivola.
”Det är viktigt att identifiera och erkänna upphovsmannaskapet. Arbetets upphovsman och ägare har rätt att också få en ersättning för sitt arbete.”
Nyanser av att vara en man för vuxna och barn
Tidigare i år utgavs två böcker av Toivola: romanen Rakkaudesta (om kärlek) och barnboken Poika ja hame (pojken och kjolen). Båda verken uppstod från samma tankevärld. I dem behandlas teman om manlighet, olikhet, kärlek och behovet av att bli godkänd. Som skapare av konst säger Toivola att han letar efter flera olika modeller för genomförande av varje ämne han upplever.
”Jag märker att mitt eget sinne fungerar så att jag börjar uppmärksamma en viss tematik. Vissa saker känns viktiga vid något tillfälle och jag får lust att beskriva och strukturera, gå igenom och skapa något av dem. Därför verkade det naturligt att även om tanken först var en bok för vuxna, så ville jag också behandla samma tema med barnen.”
Rutiner och disciplin är också en stor del av det kreativa arbetet, för att något till sist ska skapas.
Den tematik om att vara en man som behandlas i verken härrör från det egna livet. Toivola har upplevt att han inte har uppfyllt manlighetens villkor. Den egna kroppen har känts som om den har fel form eller fel färg, den har varit för feminin eller så har Toivola upplevt klä sig i något som man tycker tillhör kvinnor.
Toivola är också intresserad av kärlek mellan män – både romantisk kärlek och som vänner.
”Hur nära kan en man vara en annan man i vänskap? Kan man sitta i famnen eller trösta och röra varandra? Det känns som om dessa teman inte har diskuterats så hemskt mycket hos oss.”
Att vara en man framställs fortfarande i vårt samhälle snävt som att vara hård och långt borta från känslor. Här ser Toivola ett samband med #metoo-diskussionen. För att man ska kunna uppnå en större förändring måste man också hitta nya sätt att vara en man.
”Också en man bör få mer nyanser och känslighet. Det är porten bort från mansbilden som begränsar andra saker eller är kuvande. Jag tror att det till sist skapar mer utrymme för alla.”
Byggare av världar
I januari kommer en enmansshow att sättas upp på scen om boken Rakkaudesta som gavs ut på våren. Ett dylikt genomförande har varit en dröm för Toivola redan i många år. Toivola samlar nu in material till pjäsen, skriver och redigerar manuset samt repeterar pjäsen.
”När jag studerade till skådespelare i New York såg jag en stark monologpjäskultur där. En idé om en enmansshow började gro. Även om jag inte är en ståuppkomiker är jag definitivt en historieberättare. Jag är intresserad av hur jag ensam skulle kunna skapa en slags lägereldsstämning och bära en hel publik.”
Toivola medger att han beundrar popsångare, musiker och musikskapare som har ett mycket brett perspektiv på det kreativa arbetet. Att utforska ett visst tema går hand i hand med att både skapa låtar och texter och albumets visuella värld, videor och konsertturnéer. Samma berättelse fortsätter i alla olika former av genomförandet.
Toivola funderar på hur en författare på samma sätt kunde skapa många liv för sitt verk, erbjuda en fortsättning på bokens berättelse och förlänga verkets livslängd. Den akustiska kvällen till kärleken som framförs i januari i G Livelab är ett försök i denna riktning.
”Jag har fått mycket känslorik och stark feedback på min bok Rakkaudesta. Det känns som om någon slags gemenskap börjar uppstå kring mitt verk. Därför är det trevligt att det också kan fortsätta på något sätt. Eftersom jag har gjort konst i många olika genren vill jag lyfta fram att det finns andra redskap och visioner vid sidan av boken. Kanske kan jag även genom dessa nå olika människor.”
”Den största motivationen till skapandet hos mig kommer från behovet av att söka och skapa kontakt – oavsett om jag uppträder på en scen eller skriver, pratar, leder ett program eller dansar. Det handlar alltid om att få kontakt både med mig själv och mina medmänniskor.”
Toivola säger att han som vuxen fick resa till sin fars födelseby i Kenya. Där fann han att kenyanerna var ett predikande folk: alla tycktes ha talets gåva. Även vardagligt tal var ofta upplyftande och folk använde ord modigt och rikligt.
”Där tänkte jag att tal och ord var ett sätt att skapa kontakt även i en miljö och i livssituationer där det finns mycket hopplöshet. Det var som om man skapade kontakt och hopp med ord. I vår kultur skämdes jag alltid lite över min egen önskan att använda ord rikligt och modigt, men besöket i Kenya befriade mig från detta.”
Jag är intresserad av hur jag ensam skulle kunna skapa en slags lägereldsstämning och bära en hel publik.
I sin konst använder Toivola mycket material ur sitt eget liv. I sina verk berättar han öppet om sina upplevelser i barndomen och ungdomen.
”Man frågar mig ganska ofta hur jag vågar berätta så öppet och mycket om mitt liv. Men för mig är det också ett sätt att söka kontakt. Det är ett sätt att komma närmare även mig själv när jag säger mina tankar högt.”
Föräldraskapsberättelser och disciplin
Toivola erbjuder också föräldraskap i materialet ur det egna livet. Toivola, som är aktiv på Instagram, öppnar en ensamstående förälders vardag för 66 000 följare och för också fram ståhejen hans barn ”Pantteri” som går i andra klassen hittar på.
”På Instagram försöker jag berätta mer historier än att bara dokumentera. Det har blivit en uttryckskanal som uppstått av föräldraskapet och dialogen med min egen dotter. Eftersom vi representerar en familjeform som är i minoritet har vi varit tvungna att själva sätta ord på och synliggöra våra liv. Det är fortfarande sällan man hittar berättelser att identifiera sig med.”
Toivola säger att faderskapet har lyft fram många av hans egna barndomsminnen.
”Föräldraskapet har inneburit en stor process för min egen identitet. Faderskapet har också tagit fram sådana egenskaper hos mig som jag tidigare har kunnat dölja eller kontrollera bättre. Den mest utmanande delen av föräldraskapet, är hur mycket det har rubbat min egen personlighet.”
Föräldraskapet förde också med sig vissa ramar för kreativiteten. Toivola säger att detta syns i användningen av tid på vardagsnivå. För en förälder är tiden till kreativt arbete begränsad. Ibland fungerar detta dock bra för att sporra mig.
”Jag har skrivit alla mina böcker under mitt föräldraskap. Tidspressen har hjälpt mig att sätta mig ner och koncentrera mig, och tänka att det är nu jag har tid att skriva och att det inte går att söka någon flyktväg från saken. Det har gett ordning på ett bra sätt. Rutiner och disciplin är också en stor del av det kreativa arbetet, för att något till sist ska skapas.”
Text: Maria Bregenhøj
Bilder: Riitta Supperi
